Internationella kvinnodagen måste nu mer än någonsin vara en protestdag. Kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter och HBTQ+-samhällets rättigheter är under oblyg, direkt attack både från auktoritära regeringar och populistiska demokratier.
Detta är den sedan länge hotade motreaktionen, helt förutsägbar i samband med de många kriser som orsakats av åtstramningspolitikens förödande effekter, klimatkrisen, tekniska omvälvningar och militarismens frammarsch. Dessa politiska omsvängningar rullas igenom med ångvält; snart kommer de sociala kampernas rättigheter och landvinningar att krossas om vi inte kämpar tillbaka.
Den 8 mars måste vi vara mer stridslystna än någonsin och säga högt och tydligt att vi inte kommer att låta detta hända. Trots åratal av jämställdhetslagstiftning är jämställdheten långt ifrån uppnådd, den är fortfarande en chimär i många länder. Alla organisationer som kämpar året runt för jämställdhet, alla människor som strävar efter att leva i ett demokratiskt samhälle baserat på social, ekonomisk och miljömässig rättvisa måste kämpa för detta. Endast dessa samhällen kan garantera det gemensamma bästa, fred, miljöskydd, utveckling och egenmakt för alla samt ett hållbart ekonomiskt och socialt välstånd.
Det finns inget sådant som en permanent seger, bara permanent kamp. Vårt ledord måste vara "organisera, organisera och organisera" både i den formella och informella ekonomin. Det finns ett akut behov av att intensifiera fackliga utbildningsprogram och utbildningsprogram om jämställdhet, att i kollektivavtal skriva in de rättigheter som gör det möjligt att utvecklas mot jämställdhet och att bekämpa alla former av diskriminering. Vi måste stärka och bredda våra solidaritetsnätverk och utveckla andra så att de kan vara aktiva på alla fronter i kampen.
